Vem är jag!?
Nej, jag har inte tappat minnet... jag bara inte riktigt vet vem jag är...
Jag var i Helsingfors och Karis på lördagen. Jag hade vaknat lite på fel sida, och var trött och lite smått deppig. Men när jag tänkte efter var det inte egentligen nåt som var fel.
När jag i Karis fick frågan "Hur är det?" visste jag plötsligt inte vad jag skulle svara... Om jag skulle ha följt mina känslor skulle jag antagligen ha börjat gråta och förklarat att allt bara kändes jobbigt, men om jag skulle ha följt mitt förstånd skulle jag ha sagt att allt är bra. Jag svarade att jag är trött, och sedan sa jag inget mer, så det blev nåt där mitt emellan.
När jag satt på tåget hem började jag fundera... Borde jag ha struntat i mina känslor och sagt att allt var bra... för det var ju faktiskt inget som var fel, förutom att det kändes jobbigt. Eller borde jag ha sagt hur jag kände det och fått "hjälp" som jag kanske inte egentligen behövde.... Båda reaktonerna skulle ha känts helt naturliga, men vad är mer äkta??
Jag funderade på vem som egentligen är jag... Mammas och pappas lilla flicka som helst bara skulle dra sig undan ensam i ett hörn och gråta, eller den självständiga förståndiga flickan som vet bättre än att låta känslorna styra?
När jag tänkte på det här blev jag nästan rädd.... hur skall man kunna vara äkta och ärlig om man inte känner sig själv???
Vet du vem du är?? Eller känner du igen dig i det här?
Jag var i Helsingfors och Karis på lördagen. Jag hade vaknat lite på fel sida, och var trött och lite smått deppig. Men när jag tänkte efter var det inte egentligen nåt som var fel.
När jag i Karis fick frågan "Hur är det?" visste jag plötsligt inte vad jag skulle svara... Om jag skulle ha följt mina känslor skulle jag antagligen ha börjat gråta och förklarat att allt bara kändes jobbigt, men om jag skulle ha följt mitt förstånd skulle jag ha sagt att allt är bra. Jag svarade att jag är trött, och sedan sa jag inget mer, så det blev nåt där mitt emellan.
När jag satt på tåget hem började jag fundera... Borde jag ha struntat i mina känslor och sagt att allt var bra... för det var ju faktiskt inget som var fel, förutom att det kändes jobbigt. Eller borde jag ha sagt hur jag kände det och fått "hjälp" som jag kanske inte egentligen behövde.... Båda reaktonerna skulle ha känts helt naturliga, men vad är mer äkta??
Jag funderade på vem som egentligen är jag... Mammas och pappas lilla flicka som helst bara skulle dra sig undan ensam i ett hörn och gråta, eller den självständiga förståndiga flickan som vet bättre än att låta känslorna styra?
När jag tänkte på det här blev jag nästan rädd.... hur skall man kunna vara äkta och ärlig om man inte känner sig själv???
Vet du vem du är?? Eller känner du igen dig i det här?
IQ befriat xD
Den senaste veckan har jag verkligen varit "smart"! Här är några exempel på vad jag hittat på:
1. Jag satt och läste tidningens reklamsidor, plötsligt säger jag förvånat till mamma: "Axos runebergstårtor är billigare än K-markets; K-market har två st. för 2,90 och Axos kostar 1,90 st." Jag började kontrollräkna på fingrarna och det tog en god stund innan jag fattade varför min mamma glodde så konstigt på mig...
2. Jag och mamma satt och såg på TV. Vi såg på ett program där de renoverade ett hus som skulle säljas. I slutet av programmet sa de att huset blivit sålt innan de ens hann ha den första visningen, och då utbrister den smarta jag "Men folk har säkert sett det här på TV, och därför blev det väl sålt så snabbt"... Som vanligt började jag tänka först när min mamma började skratta...
3. När jag skulle föna håret i morse satt jag och vred på fönens startknapp och fattade inte varför den inte fungerade.. ända tills jag kom på att jag aldrig hade satt i stöpseln...
4. Idag på jobbet diskuterade vi hur jag skulle sy fast en snedlist i de nya gardinerna. Chefen sa att jag skulle börja sy från avigsidan. Då svarar jag "Det betyder ju att sömmen blir på rätsidan".. (För er som aldrig sytt en snedlist kan jag ju berätta att den sista sömmen sys genom hela tyget..)
Kanske dags att börja studera så att jag får lära mig att tänka igen :)
1. Jag satt och läste tidningens reklamsidor, plötsligt säger jag förvånat till mamma: "Axos runebergstårtor är billigare än K-markets; K-market har två st. för 2,90 och Axos kostar 1,90 st." Jag började kontrollräkna på fingrarna och det tog en god stund innan jag fattade varför min mamma glodde så konstigt på mig...
2. Jag och mamma satt och såg på TV. Vi såg på ett program där de renoverade ett hus som skulle säljas. I slutet av programmet sa de att huset blivit sålt innan de ens hann ha den första visningen, och då utbrister den smarta jag "Men folk har säkert sett det här på TV, och därför blev det väl sålt så snabbt"... Som vanligt började jag tänka först när min mamma började skratta...
3. När jag skulle föna håret i morse satt jag och vred på fönens startknapp och fattade inte varför den inte fungerade.. ända tills jag kom på att jag aldrig hade satt i stöpseln...
4. Idag på jobbet diskuterade vi hur jag skulle sy fast en snedlist i de nya gardinerna. Chefen sa att jag skulle börja sy från avigsidan. Då svarar jag "Det betyder ju att sömmen blir på rätsidan".. (För er som aldrig sytt en snedlist kan jag ju berätta att den sista sömmen sys genom hela tyget..)
Kanske dags att börja studera så att jag får lära mig att tänka igen :)
Vill alltid prisa!
Spenderade 3-4 timmar av min natt sittandes på badrumsgolvet p.g.a. magsjuka :S Kanske inte det trevligaste man kan göra på natten...
När jag hade suttit där i ca 1½ timme och mått illa kände jag mig plötsligt klarvaken, pigg och glad! Jag kunde bara inte låta bli att sjunga och prisa Gud.
"Jag vill alltid från mitt hjärta älska Dig som har älskat mig först,
Jag vill alltid från mitt hjärta lovsjunga Dig.
Jag vill alltid prisa, alltid prisa, alltid prisa Dig
Jesus Du är källan med liv för mig,
Jag vill öppna upp mitt hjärta för Dig just nu.
Jesus Du är källan med evigt liv för mig"
Efter en stund började jag fundera om jag inte är riktigt klok.. Vem sitter egentligen och sjunger lovsånger kl.1 på natten när man mår så illa att man inte ens kan stå... Men det är ju faktiskt så att GUD ÄR ALLTID VÄRD VÅRT LOV, oberoende av våra omständigheter, så varför inte?
När jag hade suttit där i ca 1½ timme och mått illa kände jag mig plötsligt klarvaken, pigg och glad! Jag kunde bara inte låta bli att sjunga och prisa Gud.
"Jag vill alltid från mitt hjärta älska Dig som har älskat mig först,
Jag vill alltid från mitt hjärta lovsjunga Dig.
Jag vill alltid prisa, alltid prisa, alltid prisa Dig
Jesus Du är källan med liv för mig,
Jag vill öppna upp mitt hjärta för Dig just nu.
Jesus Du är källan med evigt liv för mig"
Efter en stund började jag fundera om jag inte är riktigt klok.. Vem sitter egentligen och sjunger lovsånger kl.1 på natten när man mår så illa att man inte ens kan stå... Men det är ju faktiskt så att GUD ÄR ALLTID VÄRD VÅRT LOV, oberoende av våra omständigheter, så varför inte?
Vardagligt
Det är konstigt hur snabbt man kan bli uttråkad.. Men nog skulle livet vara tråkigt om vi inte skulle ha någon vardag.
Jag är själv sådan att jag älskar att ha fullbokat, att känna mig nervös och förväntansfull inför något som kommer att hända och att veta att något speciellt kommer att hända. Det här gör att jag fort blir uttråkad då när det inte händer något. Men hur skulle det vara om det hände nåt helatiden? Förutom att jag skulle bli väldigt trött, så skulle jag hinna vänja mig vid att det händer nåt, och sen skulle jag bara vilja att det händer nåt ännu mer speciellt....
När jag läser i Bibeln kan jag tycka att Paulus, David, Gideon, Noa och Mose hade väldigt spännande liv... men de hade också en vardag! Jag är helt övertygad om att alla de här spännande personerna hade tråkigt ibland, och önskade att något skulle hända.
Det är i vardagen vi lär oss uppskatta det som händer.
Det är i vardagen vi hinner samla krafter för det som kommer.
Det är i vardagen som vi börjar fundera över våra liv, våra relationer och vår framtid.
Och det är i vardagen vi kan lära känna Gud på riktigt!
Fast det beror ju förstås på vad du räknar som din vardag...
Jag är själv sådan att jag älskar att ha fullbokat, att känna mig nervös och förväntansfull inför något som kommer att hända och att veta att något speciellt kommer att hända. Det här gör att jag fort blir uttråkad då när det inte händer något. Men hur skulle det vara om det hände nåt helatiden? Förutom att jag skulle bli väldigt trött, så skulle jag hinna vänja mig vid att det händer nåt, och sen skulle jag bara vilja att det händer nåt ännu mer speciellt....
När jag läser i Bibeln kan jag tycka att Paulus, David, Gideon, Noa och Mose hade väldigt spännande liv... men de hade också en vardag! Jag är helt övertygad om att alla de här spännande personerna hade tråkigt ibland, och önskade att något skulle hända.
Det är i vardagen vi lär oss uppskatta det som händer.
Det är i vardagen vi hinner samla krafter för det som kommer.
Det är i vardagen som vi börjar fundera över våra liv, våra relationer och vår framtid.
Och det är i vardagen vi kan lära känna Gud på riktigt!
Fast det beror ju förstås på vad du räknar som din vardag...
