Vem är jag!?
Nej, jag har inte tappat minnet... jag bara inte riktigt vet vem jag är...
Jag var i Helsingfors och Karis på lördagen. Jag hade vaknat lite på fel sida, och var trött och lite smått deppig. Men när jag tänkte efter var det inte egentligen nåt som var fel.
När jag i Karis fick frågan "Hur är det?" visste jag plötsligt inte vad jag skulle svara... Om jag skulle ha följt mina känslor skulle jag antagligen ha börjat gråta och förklarat att allt bara kändes jobbigt, men om jag skulle ha följt mitt förstånd skulle jag ha sagt att allt är bra. Jag svarade att jag är trött, och sedan sa jag inget mer, så det blev nåt där mitt emellan.
När jag satt på tåget hem började jag fundera... Borde jag ha struntat i mina känslor och sagt att allt var bra... för det var ju faktiskt inget som var fel, förutom att det kändes jobbigt. Eller borde jag ha sagt hur jag kände det och fått "hjälp" som jag kanske inte egentligen behövde.... Båda reaktonerna skulle ha känts helt naturliga, men vad är mer äkta??
Jag funderade på vem som egentligen är jag... Mammas och pappas lilla flicka som helst bara skulle dra sig undan ensam i ett hörn och gråta, eller den självständiga förståndiga flickan som vet bättre än att låta känslorna styra?
När jag tänkte på det här blev jag nästan rädd.... hur skall man kunna vara äkta och ärlig om man inte känner sig själv???
Vet du vem du är?? Eller känner du igen dig i det här?
Jag var i Helsingfors och Karis på lördagen. Jag hade vaknat lite på fel sida, och var trött och lite smått deppig. Men när jag tänkte efter var det inte egentligen nåt som var fel.
När jag i Karis fick frågan "Hur är det?" visste jag plötsligt inte vad jag skulle svara... Om jag skulle ha följt mina känslor skulle jag antagligen ha börjat gråta och förklarat att allt bara kändes jobbigt, men om jag skulle ha följt mitt förstånd skulle jag ha sagt att allt är bra. Jag svarade att jag är trött, och sedan sa jag inget mer, så det blev nåt där mitt emellan.
När jag satt på tåget hem började jag fundera... Borde jag ha struntat i mina känslor och sagt att allt var bra... för det var ju faktiskt inget som var fel, förutom att det kändes jobbigt. Eller borde jag ha sagt hur jag kände det och fått "hjälp" som jag kanske inte egentligen behövde.... Båda reaktonerna skulle ha känts helt naturliga, men vad är mer äkta??
Jag funderade på vem som egentligen är jag... Mammas och pappas lilla flicka som helst bara skulle dra sig undan ensam i ett hörn och gråta, eller den självständiga förståndiga flickan som vet bättre än att låta känslorna styra?
När jag tänkte på det här blev jag nästan rädd.... hur skall man kunna vara äkta och ärlig om man inte känner sig själv???
Vet du vem du är?? Eller känner du igen dig i det här?
Kommentarer
Trackback
